En fånig nojja.
Jäsp, jäsp och god morgon. Trots många muggar kaffe framför morgon- tv i morse är jag fortfarande lite seg och har inte riktigt vaknat till..
Kvällen igen var lugn och mysig, jag och Stefan åt tacos-rester från helgen och myste framför tv:n. Skönt!
Egentligen hade jag planerat en power-walk, men regn = massor av mördarsniglar, höll mig inne.
Jo jag vet att det är ur-larvigt, man jag är så RÄDD för de enorma sniglarna. De finns ju inte hemma... De kryper i hela min kropp då jag ser dom och oft får jag akta mig för att inte skrika rakt ut. Och jag som alltid varit så stolt över att jag inte har någon töntig nojja. Hah, där fick jag!
Första gången jag stötte på dom, ja, då höll mitt hjärta praktiskt tagen på att stanna... Jag är van vid små, faktiskt ganska söta sniglar med små skal hemma. Och nu: Massor av ENORMA svarta sniglar utan skal. Jag höll på dö. Gu, bara jag nu tänker på dom så kryper det i hele mig och jag får en impuls att dra upp mina fötter.... Blä!
Igår kväll var mig hyresvärd ute och saltade på sniglarna, de ska tydligen dö då. Elakt, men jag måste erkänna att jag pustade ut lite.
Men idag är det uppehåll, så jag hoppas på att våga mig ut i eftermiddag efter jobbet.
Nu ska jag jobba på lite här!
Kram v
